SportCat 22 was introduced 1990 and came to replace the extremely popular T20 as the performance boat if you wanted to be fastest on the sea. In 1989, the general opinion was that catamarans were fast on flat water, but in rough sea, they were inferior to the monohulls. However,  Egil Ranvig, the designer of the classic Hydrolift boats, had started to notice some interesting things. At the time, he was racing actively with the R-20 in the often brutal sea conditions of Norway. I remember he once told me about a race (Tvedestrand) where an odd catamaran suddenly triumphed and won in superior style. The strange thing was that the race was run mostly in 6 meter waves...

 

The boat he was talking about was the Lynx catamaran, designed by famous designer, Chris Hodges. I don't know the exact story behind it, but eventually, the Lynx ended up in possession of Hydro Design. the company behind the Hydrolift boats.



























Egil Ranvig, who had an eye for beautiful lines and sleek aerodynamic shapes, quickly discarded the "not so very good looking" deck of the Lynx. He designed a new deck with much better aerodynamics and borrowed the cockpit from the T-20.  There may also have been some minor hull changes along the way.


The result was named Hydrolift Sportcat 22 and it debuted in 1989 both as a race boat and a 5-seat offshore Sports boat.

























 


A catamaran sports boat was something new. Not many people new what it was like riding a catamaran and the Sportcat quickly became the name of the game in Norway. The critics were quickly silenced by the enormous success the boat had on the races.  At the time, the T-20 was known as the fastest pleasure boat on the water but it took a skilful driver to master this little monster at high speed. The T-20 quickly lost its appeal when the Sportcats started to zoom bye with their drivers happily waving with one hand on the steering wheel and a drink in the other, all while the T-20 crews were spitting blood and fighting for their lives. The catamaran was riding on air with a stability not previously known to the enthusiasts. The sea-worthiness of this design left everything in its wake at the time.

 

Egil Ranvig had done it again. He repeated the success of the T-20 and created a very attractive sports boat that somehow managed to win offshore races against pure racing designs.
Chris Hodges, the famous boat designer, is also listed as co-designer of Sportcat 22 (hull).

This was the beginning of the catamaran era for Hydrolift. 























Bilderna visar en av de första Hydrolift Sportcat 22 stående i den ursprungliga monteringshallen på Nesodden i Norge. Året var 1991.


Det hela började med en norsk katamaran som hette Lynx. Den var 23 fot och utrustad med vindruta som en vanlig sportbåt. Den var ganska ful men förekom faktiskt på omslaget ett år i den officiella broschyren för en känd utbordartillverkare. Lynx hade inga speciella fartprestanda och den hade utseendet emot sig så den blev inte speciellt populär. Dock så hade den vunnit ett norskt offshorerace fullständigt överlägset i extremt hårda förhållanden. Egil Ranvig som själv tävlade med sina enskrovsbåtar hade noga noterat båtens sjöegenskaper. Jag är inte helt säker på detaljerna men efter diverse räknande och designande så tror jag att han köpte rättigheterna till båten.


Skrovet kortades av något och ändrades. Det byggdes ett helt nytt däck och cockpiten togs rakt av från T20 vilket gjorde att man kunde återanvända de utprovade inredningsdetaljerna från enskrovsbåtarna. Båten döptes till Sportcat 22 (SC22) och har alltså exakt samma cockpit som T20/T18. Detta var huvudsakligen en sportbåt för entusiaster och målgruppen var densamma som för T20.


Man byggde också racebåtar på SC22. På samma sätt som med enskrovarna så var den enda egentliga skillnaden att man monterade ett kåpa över baksätesutrymmet. Spant och bottenstockar gjordes också lite annorlunda.


Sportcat 22 fick med Egil Ranvigs geniala förändringar betydligt bättre prestanda än Lynx. Toppfarten ökade rejält och båten blev ungefär lika snabb som T20. Den stora skillnaden var att i Sportcat så kunde man hålla maxfart i helt andra förhållanden. En nybörjare kunde köra båten i 70 knop på första försöket och komforten blev en helt annan tack vare katamaranens inbyggda luftkudde. Sammantaget gjorde detta att T20/T18 slutade att efterfrågas. Alla ville hellre köra den mer potenta Sportcat. Snart producerades enbart F20 av enskrovsbåtarna.


Sportcat dominerade totalt på tävlingsbanorna i Norge redan från första dagen. I Sverige där vi mest körde på lugnare vatten så var det ingen som ens försökte tävla med Sportcat som renodlad racebåt. Den enda är Anders Carlsson i Öregrund som ställde upp med sin helt standard Sportcat (se bild) i ett antal tävlingar. Ibland kom norrmän och tävlade i Smögen med Sportcat 22. De körde då ifrån de svenska båtarna ganska överlägset - men det var i grov sjö. På lugnare vatten så gick fortfarande Argocat och svenska Lustcat fortare.


































Man skall vara medveten om att alla Hydroliftbåtar hittills egentligen var fritidsbåtar med användbara innerutrymmen för 5 personer. Att de också var de snabbaste enskrovarna som fanns och dessutom gick att tävla med var ganska otroligt. Egil Ranvig som hade sitt hjärta inom racingen hade dock större ambitioner och efter framgångarna med Sportcat så var han nu beredd att sluta kompromissa på tävlingsbanorna ....




En av de första Sportcat 22 i raceutförande på Oslomässan 1991. SC22 kördes både i klass 3C (2-liter) och 3D (4-liter). Det byggdes också en förkortad 20 fots sportcat som kördes av Egil Ranvig själv i klass 3B (1.3 liter).


Principen för Sportcat är den konventionella för katamaraner. Båten är ganska baktung som alla extrema båtar. Däckets vingprofil genererar aerodynamiskt lyft men det mesta lyftet kommer från luftkudden i tunneln. Pontonerna har ett fullt luftsmort steg samt balanssteg.


Eftersom SC22 har ganska breda pontoner och side-by-side cockpit för att funka som fritidsbåt så har den ett avsevärt handikapp gentemot renodlade racekattor som kör tandem och har smala pontoner vilka endast fungerar i höga farter.



Att enksrovare funkade bättre i sjö var vanligtvis sant innan 90-talet. I de flesta race så vann enskrovarna när sjön blev tillräckligt grov.  Orsaken till att kattorna fick problem var att de har betydligt större våt yta. Förr så byggdes de med låga tunnlar och stora pontoner vilket gjorde att vattnet slog i tunneltaket när det blev stora vågor. Kattorna bromsades upp väldigt mycket och det blev en mycket våt upplevelse för besättningen när det gick lite sjö.


Detta började ändra sig i början på 90-talet och idag regerar katamaranerna totalt i de större klasserna. Den enda enskrovare som har regelbundna framgångar är nog Mannerfeldts B-båtar (23 och 28 fot). Orsaken till att det började fungera bättre för kattorna är flera.


Man lärde sig bygga lättare och starkare båtar vilket gjorde att kattorna med sin stora skrovyta kunde ha smalare och mindre bäriga pontoner vilka går bättre i sjö.


Man lärde sig untnyttja aerodynamiken bättre och kunde höja tunneltaken på kattorna utan att farten sjönk.


Farterna trissades upp i allmänhet till sådana nivåer att enskrovarna blev ohanterliga och farliga.


Försöker man köra en R20 i 65 - 70 knop i lite besvärlig sjö så går det snart åt skogen eftersom båten skall fås att balansera på en liten våt punkt längst bak.


En Sportcat med sina stegade pontoner har 4 våta punkter att balansera på så den är helt stabil även i sidsjö. Den stora skillnaden är dock att den går på luftkudde vilket gör att båten inte vill ramla ner mellan vågorna. Det är som om båten hängde i en stor progressiv fjäder som dämpar ut alla vertikala rörelser. Samma effekt som om du släpper en slät platta mot ett plant underlag. Den landar mjukt tack vare luften som komprimeras på undersidan. Kattan går mjukt och komfortabelt över vågor som är outhärdliga i en enskovare. Sportcat är en stor katta med bäriga pontoner som inte dyker lätt. Den har också högt tunneltak.


Man kan också se skillnaden i mjukhet på slitaget på motorupphängningarna på tävlingsbåtar. Enkskrovarnas motorupphängningar går väldigt ofta sönder men det händer nästan aldrig på kattor. Att B-båtarna lyckas avvika från trenden beror just på att de också utnyttjar stegbotten och aerodynamik för att få lite av samma fördelar. De aerodynamiska effekterna är små jämfört med en katta men å andra sidan har de betydligt mindre våt yta så en skicklig förare kan köra fort i hög sjö. De har också så hög toppfart att de hänger med kattorna bra i medvind.